“Det som överlevt i oss bär mer visdom än det som ständigt vill förbättras.”" – Clarissa Pinkola Estees

Nyår, löften och förändringar. Restart och ny början. Råden poppar upp i flödet som om livet vore ett projekt som snabbt kan justeras bara viljan är stark nog. Har du liksom jag suttit där vid nästa tolvslag med det oinfriade löftet klängandes runt halsen och undrat var viljan jag kände så starkt tog vägen ? Jag har tänkt mycket på det där, och sedan jag började sätta nervsystemet i centrum har också mina tankar om löften skiftat riktning.

Nervsystemets logik

Nervsystemet längtar inte efter stora löften. Det söker trygghet, igenkänning och vanor som formats över tid. Det som är så invant att vi knappt märker det: hur vi andas, hur vi rör oss genom dagen, hur kroppen svarar på stress, förväntan eller stillhet. Även de ohälsosamma vanorna kan stödjas av nervsystemet eftersom de håller oss i status quo. Det är långsam intelligens, inte intellektuell ambition. Och den låter sig inte pressas bara för att det är ett ett nytt år i kalendern.

Allt vi burit – trots allt

Samtidigt bär vi på något som ofta förbises i all förbättringsiver: våra erfarenheter. Allt vi klarat av trots allt. Allt vi vågat trots rädslan vad andra ska säga. Händelser som slog sönder våra planer, situationer som tog struptag om livet och gjorde framtiden obegriplig. Och ändå tog vi oss igenom. Inte alltid snyggt, inte alltid starkt i yttre mening, som ingen la märke till, den som inte alltid syns utåt – men en kraft bar oss ändå igenom. Det är mycket vi tar för givet som skönjt en kraft, ett mod utöver det vanliga - som vi rycker axlarna åt medan vi mer fokuserar på det vi inte gjort.

Den hårdaste domaren bor ofta i oss

Ändå är det så lätt att fastna i motsatsen. I allt vi inte gjort. I kroppen som inte fungerar som vi tycker att den borde. I tillfällena vi missade och besluten vi inte tog. Vi suckar, dömer, pressar. Som om hårdhet vore en nödvändig drivkraft. Men ofta leder den inte framåt, utan inåt, ner i spänning och självkritik.

Att ge styrkan en plats - och fatta tag i våra WOW.....

Tänk om vi istället gav det vi redan gått igenom en plats. Inte för att älta, utan för att erkänna vår kraft. Att ta en stund med pennan i hand och ett tomt med löftesrikt papper och leta i vårt livskatotek efter vårt mod och kraft.
Vad bar mig då?
Vilka beslut tog jag när det verkligen gällde?
Vad lärde jag mig av situationen?
Var fick mig att orka?
Vad har jag gjort som bara jag vet som jag inte borde men jag aldrig låter någon annan få reda på?
När lyckades jag och hur kändes det.
Gräv tills du hittar svar och mer frågor, långt ner i alla åldrar och minnena.

När vi lyfter fram den styrkan vare sig den är fysisk, mental, andlig eller känslomässig - händer något annat än när vi fokuserar på bristerna. Vi får näring och kraft.

Ett ord att bära året med

Så när nyåret nu står där, med alla sina krav och löften, vill jag föreslå något annat än listor och ambitioner. Välj ett enda ord. Ett ord som inte ska uppnås, utan som får genomsyra. Som finns där i bakgrunden och öppnar upp för olika sätt att hantera situationer och leva i vardagen med allt du redan är. Ett ord som är ett fönster att lufta ut gammal instängd attityd, få flöde i stagnation, som tar musten ur perfektionism för att leka mer med tillvaron och dina styrkor.

Det kan vara ord som: lätthet, lekfullhet, allt ordnar sig, jag kan, lust, lyckas, glädje, lugn......
Låter det kittlande? Så ta ett djupt andetag och låt ett ord komma till dig. Öppna en bok och svep fingret över texten till det stannar och se vilket ordet är. Gör om tills ordet känns rätt och sätt igång och låt det vara en inneboende gäst under nästa år.
Det är mitt tips i skarven mellan 25 och 26.


Fredens Liljor
🌸Sofi